- Vem tycker du bäst om i Perspektivträdgården då?

Utanför taxin rinner röda lyktor och vårgröna träd förbi. Jag är på väg till Daguanyuan 大观园, De stora perspektivens trädgård i södra Peking, skådeplatsen för Kinas mest berömda roman Drömmar om röda gemak. Min kinesiske vän ställer den enkla men ödesmättade fråga som de senaste två hundra åren påverkat miljoner kinesers liv: ”Vem tycker du bäst om i boken?”

Som man är de mest närliggande alternativen: Den väna, känsliga, bräckliga, poetiska, intelligenta och sköna Lin Daiyu eller den väluppfostrade, starka, praktiska, hälsosamma, intelligenta och minst lika sköna Xue Baochai. I min svarsvånda hinner jag tänka, för mig själv: ”Sån tur man inte längre är ung. Eller kines…”

Hongloumeng 红楼梦 Drömmar om röda gemak är en väldig roman, ett av världslitteraturens storverk. Den som kliver in i handlingens Perspektivträdgård lär känna åtminstone 400 alldeles levande människor från 1700-talets Kina, den sista kejsardynastins storhetstid. Sida efter sida växer de fram och blir till distinkta och komplexa karaktärer med egenskaper att hata och älska, lätt igenkännliga för den som exempelvis betraktar sin svenska samtid. På köpet får man den bästa introduktion som står att få i kinesisk kultur, dåtida och nutida.

Tack vare en enastående översättargärning av Pär Bergman finns nu Drömmar om röda gemak av Cao Xueqin att läsa på lättflytande svenska. Av romanens 120 kapitel har Bergman publicerat 100 i fyra delar, som han benämnt respektive Guldåldern, Silveråldern, Bronsåldern och Järnåldern. Vi väntar nu bara på den sista delen, kallad Stenåldern. Bermans titelval återspeglar romanvärldens successiva förfall, ett existentiellt tema som finns inbyggt i kinesiskt språk och kultur: Drömmen om att det var bättre förr. Temat är ju inte heller obekant i landet som ”tronar på minnen från fornstora dar.”

I slutet av Järnåldern ger Bergman läsaren en present: En presentation och guide till Beijing Daguanyuan, Perspektivträdgården. Romanens skådeplats finns i sin helhet uppbyggd på 1700-talsvis som en stor park i sydvästra Peking. När jag frågar mina yngre kinesiska elever om de har läst Hongloumeng brukar svaret bli: ”Nja, inte hela, men jag har sett TV-serien.” TV-serien spelades in i Daguanyuan och ”alla” i Kina har sett den.

Min vän i taxin har läst Hongloumeng tio gånger och vill veta vem jag gillar bäst. Jag håller Bergmans kopierade guide hårt i handen och svarar så psykologiskt och kinesiskt undvikande jag kan. Jag vill dit, jag vill gå in i drömmen om drömmen och träffa Daiyu, Baochai och de andra personligen innan jag bestämmer mig.

Väl framme får jag reda på att parken stänger om två timmar. Jag går direkt till Röda Glädjens gård där huvudpersonen Baoyu bor, ynglingen som i ”verkligheten” dras mellan sina vackra kusiner Daiyu och Baochai. När jag träffar honom blir jag förvirrad: I sin röda dräkt är han ju själv vacker som en hibiskus och jag misstar honom först för en av hans tjänsteflickor.

Jag rusar vidare till Baochais hus, längst bort i andra hörnan av parken. Iskristallmönster i fönsterna, kryddor och stenar i trädgården, välskött och harmoniskt. Hon sitter med mamma, skär och sval och dricker te.

Stora mottagningshallen, de konkava och konvexa villorna för månskådning och fester, de andra kusinernas hus, paviljongerna för att meta fisk och beskåda vattenväxter, allt vill jag se. Och de äldre släktingarna som bor precis bredvid, inklusive Gamla Hennes Nåd, som har sista ordet i allt som sägs och görs. Jag läser i guiden och hinner inte stanna tillräckligt länge någonstans.

Och plötsligt är jag vid Sjöjungfruambassaden, där bambun vajande skuggar namnskylten vid ingången. Den ligger alldeles nära Röda Glädjens gård. Jag träder in och står omsluten av grön bambu. En gång för mig genom lunden till Daiyus hus, grönt, grönt. I blå klänning sitter hon sorgsen och spelar qin.

Nästa gång ska jag vara i parken hela dagen. Hur kan en dröm om en dröm bli så verklig?

Vem jag tycker bäst om? Läs romanen, gör skriptanalys på Baoyu, Daiyu, Baochai, Xiren, Xifeng, Jia Zheng, Xue Pan, Näktergal, Molnljus, Ping’er, Miaoyu, Vattenkastanj, Yuanchun (kejsarkonkubin), Xichun, Tanchun och några tjog till så kan vi prata om saken…

©Thomas Ohlsson 2010