Om man är en ansedd gud i hög löneklass, vad gör man då med ett apskrälle som pallar alla ens evigt-livgivande persikor och äter upp dem? Och som super upp det heliga vinet till persikobanketten innan de odödliga gästerna ens hunnit anlända på sina rosa moln av senaste modell? Och som stjäl Lao Zis hemliga livselixir och ställer till stor förödelse i hela himlen när han blir avslöjad? Som dessutom vägrar bättra sig och banka pannan i marken inför Jadekejsaren och himlens högsta, utan tvärtom kräver att bli sedd som deras like?

Jo man kör med eftergiftspolitik så länge man kan, i förhoppning om att apan ska hia sig: “Varsågod, ta en kaka till, så blir det säkert bra.”  Men se, det blir det inte. Borderline-apan går över alla gränser och gör precis som han vill. Himlen skakar. Himmelshären mobiliseras, och efter bitter kamp fångas apan in. Lao Zi är putt och vill ta tillbaka sitt elixir genom att elda upp apan levande i elixirugnen. När ugnen öppnas efter 49 dagar har apan blivit röd i ögonen av röken och är kraftigt förtörnad. Kalabalik och kaos följer!

Då förlorar man tålamodet. Eftersom det inte går att ta död på apan huttar man ett berg på honom. Buddha lägger en hel bergskedja, De fem fasernas berg, ovanpå apan, som får precis så mycket plats att han kan andas och sticka ut händerna och vifta en aning.

Där får han ligga och stilla sig i 500 år. Sedan börjar Färden till Västern.

Färden till Västern 西游记 (xi you ji, väster-resa-anteckning) är en berättelse med många sanningar från en kinesisk guldålder, Tang-tiden för 1500 år sedan. I tusen år eller så förbättrades sanningarna av många generationers historieberättare och blev till en magnifik och gnistrande såpa i 100 omgångar, som första gången skrevs ner 1592 av Wu Cheng En 吴承恩. Nu, när den har berättats, lyssnats till och lästs oändligt många gånger har den blivit alldeles sann och utgör därmed ett fullödigt alternativ till alla gängse psykologier.

Göran Malmqvist, trollkarlen som berättar kinesiska på vidunderlig svenska, är vårt medium idag. I fem volymer (Den gyllene cikadan, Den ståtlige apkungen, Det flammande berget, Den renande källan, och Den sanna insikten) tar han oss med på en hiskeling, förörande, rörande och bedårande färd där ständigt i fjärran nya berg avskräcker och nya stadsmurar manar till visumklarering och frestelser. Liksom i den homeriska odyssén skänker själva berättelsens rytmiska böljegång en bedräglig trygghet på den farliga resan: “Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt” i den förra motsvaras i den andra av: “Ser du det höga berget därframme? Jag undrar om vägen kan klättra upp för det väldiga berget?” I vår tid har Tolkiens Frodo Baggins vandrat i samma animistiska värld, där etiken ständigt föds ur dunkla urkrafter. Det tog vandrarna på färden till Västern 14 år att nå fram. Den som vandrar i Malmqvists sällskap bör nog inte planera att klara 108000 li på några få dagar, inte ens om man har kullerbyttemoln som app i telefonen. Bergen är lika höga än idag och monsterna lika monstruösa.

Njut av det sköna språket, låt det lura dig att allt är väl, att detta bara är en gammal buddistisk missionärsskröna. Då behöver du inte tro att det skulle handla om dig själv när grisen i historien försöker övertala demonerna att inte flå honom innan de kokar honom, för då smakar han inte så bra. (Skulle du ändå bli lite rädd finns ju alltid IFL...)

Kortversionen av Färden till Västern är kort. Kejsaren av Kina sänder ut den rene men ganska ängslige munken Tripitaka för att be Buddha om heliga skrifter, som kan vara till gagn för riket. Tripitaka har inte förslösat en enda droppe av sin yangkraft och är i sina bästa år. Han ger sig hedrad iväg från Chang’an (dagens Xi’an), beträder landsvägen till Indien och lovar att komma tillbaka om ett par år.

Medlidandets goda gudinna, Boddhisattvan Guanyin har ett gott öga till Tripitaka, som faktiskt är ganska stilig, och hon utverkar ett himmelskt dekret att få skydda och understödja färden. Hennes plan är att använda sig av den numera botfärdige apan, som för övrigt heter Sun Wukong, för att beskydda Tripitaka, som ju bara är en fåvitsk och bräcklig människa. Tidigt i resan lyfter hon på berget och släpper ut Sun Wukong mot löfte att han lovar bli Tripitakas hängivne lärljunge. Naturligtvis lovar Sun Wukong det. På alla berg som måste passeras bor som regel förfärliga demoner i de mest skiftande skepnader, och Sun Wukong får som Apkungen, Himlens like, Den store vise, Pilgrimmen Sun (kärt barn har många namn) fullt upp med att använda sina betydande magiska krafter för att slå ihjäl och illfänas, mestadels för att värna sin mästare. Impulsiv, lättstött, initiativrik, respektlös, kreativ, och med obegränsad tilltro till sin förmåga och betydelse är Sun Wukong berättelsens kraftcentrum. Gudskelov hanterar Guanyin Tripitaka och pilgimmen Sun precis som Pallas Athena mer än tusen år tidigare hanterade Odysseus: Hon släpper dem aldrig ur sikte.

                                 

      

                                      

Tidigt i resan tämjs tre demoner, som egentligen är goda och söker upplysning. Den fule, vulgäre, pilske och ständigt hungrige galten Zhu Bajie (av Pilgrimmen Sun kallad Idioten), den alltid anpassningsbare Sandmunken och den Vita hästen, som faktiskt mest uppträder som Tripitakas ridhäst och inte säger så mycket (utom när det behövs). Denna lilla grupp, där den svagaste och mest tillfälliga, människomunkenTripitaka, som inte ens kan flyga på moln, eränns som mästare av de avsevärt äldre och mer förfarna lärljungarna (inklusive hästen som inte ens räknas som lärljunge) vandrar vägen fram. Tre av dem hade kunnat vara framme hos Buddha på någon timme eller så, men eftersom de tjänar sin efemäre mästare väl tar det som sagt 14 år.

Resten är historia. Svindlande, fantastisk historia.

©Thomas Ohlsson 2011